av Jim Nilsson
21 okt 2007
I lördags spelade Felix elitseriekval i Katrineholm. Fyra lag; Felix, El Rio, Linköping och Skäret, gjorde upp om de två resterande platserna till årets elitserie, dit Triton, Sydkusten, Bottenskraparna, samt Polisen redan var klara.
Vår trupp var inte stor, men ett härligt gäng:
På grund av arbete kunde Anton inte vara med i första matchen utan åkte tåg själv till Katrineholm. Han anlände ca 20 minuter före matchstart mot El Rio. Härligt initiativ att ändå ställa upp på kompisarna i laget!
Som ni kanske redan förstått utifrån tidigare mail så gick det hela bra. Riktigt bra, faktiskt.
Första matchen var mot Linköping och det var nog flera av oss som trodde att detta skulle bli den tuffaste matchen. Men, då vi såg att deras laguppställning inte riktigt mätte upp mot den de haft tidigare år, insåg vi ändå att vi skulle ha en tydlig chans att vinna. Och det gjorde vi - med besked. 20-0 (13-0 i halvtid) talar sitt tydliga språk. Kul var det att återse Leandra, fast nu i motståndarlaget. Särskilda insatser från Felix var Stina Cajsas fem mål och Svens fem mål. Riktigt bra jobbat.
Matchen därefter var mot El Rio, om vilka vi visste mycket lite. Vi gick därför i med mycket energi och ingen underskattning, vilket gjorde att Anton kunde göra mål redan efter två minuter. Även om El Rio inte kunde mäta sig mot oss, råkade vi ut för ett litet missöde och tvingades släppa in ett mål i slutet av första halvlek. Det stod 7-1 i halvtidsvilan, vilket vi sedan fyllde på till 11-1. När Janne gjorde mål åtta minuter in i andra halvlek så hade faktiskt alla i Felix gjort mål i de båda matcherna. Det är väldigt glädjande att se.
Så, då var vi klara för elitserien och Skäret likaså. Inget att spela för sista matchen utom äran? Nåja, det var nog en del prestige och revanschkänslor inblandade också. Jag hoppas ingen tog mina förslag på att slippa spela matchen på allvar. Skäret öppnar stenhårt, dundrar in attackvåg efter attackvåg med blekt kött mot vår korg. Efter två och en halv minut klarar vi inte pressen längre. 0-1. Vi hinner egentligen inte samla oss särskilt mycket efter det målet, utan pressen fortsätter. 0-2 kommer efter sex minuter.
I det här läget tror jag att många människor skulle börja inta en slags mental hållning att matchen faktiskt är förlorad och istället fundera på om bastun är på, vilket snabbmatsställe man ska äta på på hemvägen och om det egentligen var värt den där onda armbågen för att få följa med och spela.
Inte vi. Och i synnerhet inte Strömberg. Kanske hade han vilat lite i de första matcherna eller kanske ätit något stärkande. I vilket fall gjorde han (och alla andra) en kanonmatch, som ledde till ett reduceringsmål 13 minuter in i första halvlek. 1-2 i pausen alltså. Men vilket lag! Det både kändes och hödes att vi hade mycket energi kvar och verkligen trodde på vår förmåga. Sagt och gjort, vi hinner knappt börja andra halvlek - med ett mycket snyggt utsim och passningsspel - förrän Strömberg gör mål igen. Kvitterat efter 1:20 in i andra halvlek. Då är matchen vår. Vi spelar ett mycket disciplinerat försvarsspel och kontrar obönhörligt när vi får chansen. Anton gör 3-2 efter 4:39. Jag gör 4-2 efter 6:29. Strömberg igen (straff) efter 8:20. 5-2 blev slutresultatet, utan att Skäret hade någon egentlig målchans i andra halvlek.
En härlig resa till Katrineholm. Inga sura miner, positiv laganda och inga fulheter i spelet. Mycket roligt!